Drottning Skrivkramp
Jag har drabbats av skrivkramp igen.
Och jag önskar att jag hade mer att berätta än så.
Självklart
Jag är expert, professor
Jag är expert, professor.
Jag vet konsekvenserna.
Ändå tillåter jag mig sjunka, gång på gång.
Jag är proffs, jag kan verkligen förstöra glas.
Kan ställa upp i världsturnen i den som förstör mest glas. Jag vinner.
Och jag väljer mitt liv, så jag väljer gång på gång
det beteende som jag kan.
Som det är det jag expert på.
Vanjavit på en MC, kan man tänka sig!
-Veckan som kommer ska jag pierca Septum.
-Ska börja boxax på allvar, också till veckan som kommer.
-Ska tatuera mig till hösten!
-Till hösten/vintern ska jag göra teori i motorcykel körkort, och till våren/sommaren ska jag göra praktiken.
Vanjavit på en MC, kan man tänka sig!
Jag är sjuk, riktigt jävla sjuk.
Sjuk-så-att-inget-kan-stoppa-mig-alls-aldrig
Så sjuk.
Sjuk-att-jag-inte-bryr-mig-alls-eller-aldrig.
Så sjuk rakt igenom.
Bryr-mig-inte-om-något-eller-inget-för-det-betyder-inget-speciellt.
Egoistisk-så-rutten-av-lögner-som-slipprar-ut-genom-min-sjuka-mun.
Sjuk, sjuk,sjuk.
Och-nya-dryga-receptutskriva-mediciner-som-läkaren-säger-att-det-är-värt-att-pröva-för-att-jag-ska-lägga-ner-att-vara-aggresiv.
Sjuk.
Kämpar-jag-inte-mer-kämpar-inte-dyft-inte-ens-en-gnista-hopp-låter-medicin-göra-allt.
För det är så det är.
Istället
CoordinateHeart becomes Vanjavit
Jag var en legend
Jag var den som tog risker, den som vägrade att stanna kvar.
Och jag var en jävel på att gå upp på scen, det fanns ingen tvekan, inga hinder.
Jag var en bokmal, en tioårig ung skrivandes idiot. Ett fån.
Men jag var tålmodig, jag var envis.
Jag var modig och jag hade egenskaper.
Så kan jag se en legend.
En timmes kreativitet
En timmes kreativitet
Vad molnet föreställer
Titta! Ser du molnet där!? Utropar hon. Men jag måste ha drömt, för jag märkte inte förren hon ryckte i min arm.
Visst är det vackert?! Är det inte det? Säger hon.
Men jag svarar inte, som om jag sov, som om jag inte brydde mig.
Utan nickar bara uttryckslöst.
Hon tittar upp på mig då, med stora ögon. Hon förstår, att det är inte riktigt bra, att det inte stämmer.
Jag ler ett skevt leende.
Hon tittar fortfarande uppåt himlen, glad över att sitta på parkbänken och hålla mig i handen.
Hennes ögon följer molnet, när det har försvunnit ur sikte, följer hon ett annat.
Moln betyder nog mycket för henne, tänker jag tyst.
Hon trycker om min hand, gungar den sakta.
Jag tittar på henne, stryker henne varmsamt över kinden. Medan hon fortsätter att följa molnen och hon ler ett lekande leende. Hennes ögon gnistrar, jag undrar vad hon tänker på och jag frågar då:
Vad tänker du på? Och kramar om hennes varma lilla hand.
”Jag tänker på vad molnen föreställer, men det är svårt. De försvinner för fort, vinden tar dem”.
Hon tittar på mig igen och säger:
Jag har funderat på det jätte länge, men det gör inget. För jag gillar att vara här med dig.
Solen lyser på oss, och jag tänker precis samma sak.
